Bibelböckernas ordning

Den hebreiska bibeln är traditionellt organiserad i tre huvudgrupper beroende på texternas religiösa betydelse: Lagen eller Tora´ på hebreiska, Profeterna eller Neviim och Hagiograferna (de heliga skrifterna) eller Ketuvim, sammanlagt 36 böcker.  Delarnas första bokstäver bildar hela bibelns beteckning, i vokaliserad form TaNaKH (den hebreiska bokstaven ‘kaf’ i Ketuvim uttalas ‘kh’ i slutet av ordet).

Tora’ som motsvarar de fem Moseböckerna är den hebreiska bibelns allra heligaste del. Profeterna, som följer efter, omfattar både de tidigare profeterna (Iosua, Domarboken och Samuel) med fyra kungaböcker, och de senare, d.v.s. tre stora profeter (Isaiah, Jeremiah och Ezekiel) samt tolv ”mindre” (ordet syftar på texternas längd) profeter (från Hosea till Malaki). Hagiograferna är minst betydelsefulla för det religiösa livet. Den omfattar de bibelböcker som antingen betraktas som vishetsskrifter eller innehåller symboliska berättelser, som Psaltaren, Job, Ordspråksboken, de fem festrullarna som läses upp på de judiska festerna (Rut, Höga visan, Salomos vishet, Klagovisorna, Ester) samt slutligen Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna.

Den hebreiska bibelns tredelning har troligen antika rötter. Dess kanon, d.v.s. förteckningen över bibelns erkända, auktoritativa skrifter, blev slutgiltigt fastställd mot slutet av det första århundradet e. Kr. Medeltida handskrifter innehåller sällan bibelns alla tre delar samtidigt.

Den hebreiska bibeln översattes till grekiska förmodligen på 200-talet f. Kr för de hellenistiska judarnas behov. Översättningen fick det latinska namnet Septuaginta (sjuttio) efter antalet av de skriftlärda som enligt legenden genomförde uppdraget. Den innehåller några skrifter, s.k. deuterokanoniska böcker, som inte ingår i den hebreiska bibeln (Tobit, Judit, Salomos vishet, Syrak, Baruk, I-II Mackabeerböckerna).

Septuaginta ligger till grund för den kristna bibeln. Den blev ytterligare utvidgad med de kristnas heliga skrift - det Nya testamentet. År 397 e.Kr. under det tredje kyrkomöte i Karthago fastställde man omfånget av Nya testamentet till 27 skrifter, samma antal som Nya testamentet har idag. Det består av fem historiska skrifter (fyra evangelier och Apostlagärningarna), 21 brev och Uppenbarelseboken. Sammanlagt består den kristna bibeln av 73 böcker (46 i Gamla testamentet och 27 i Nya testamentet).

Ordningen av de gammaltestamentliga böckerna i den latinska bibeln var länge skiftande. Den enda stabila delen var de fem Moseböckerna eller Pentateuken (av grekiska penta, fem och teuchos, bok). Pentateuken åtföljs i regel av Josua, Domarboken och Rut. Dessa åtta böcker bildar tillsammans en grupp som brukar kallas Oktateuken (av grekiska okta, åtta). Eftersom det inte finns många bibelhandskrifter bevarade från den tidiga perioden, är källäget svårt. För tiden 300 - 500-talet baseras våra uppgifter framför allt på andra skriftliga källor. Bibeln bestod ofta av ett tiotal band. Dess vanliga medeltida benämning bibliotheca antyder att det rörde sig om ett flerbandsverk. Biblar som innehöll alla bibelböcker i en volym, s.k. pandectes, var sällsynta. Ettbandsbiblar blev en norm först på 1200-talen.

När kyrkofadern Hieronymus arbetade med översättningen till latin vid slutet av 300- och början av 400-talet ordnade han bibelböckerna enligt den hebreiska traditionen. I prologen till Kungaböckerna och i ett av sina brev talar han om bibelns fyra ordningar – tre som är identiska med hebreiska bibelns (Lagen; Profeterna utökade med Rut och Klagovisorna; Hagiograferna), och en fjärde som omfattar apokryferna (Baruk, Salomos vishet, Jesus Syraks vishet, Mackabeerböckerna, Tobit och Judit). Få handskrifter följer exakt Hieronymus gruppering av bibelböckerna utan oftast är gränserna mellan de fyra ordningarna sprängda.

En avgörande betydelse för den latinska bibelns utformning hade Alkuin (omkr. 735-804), lärd, teolog och pedagog som härstammade från York och var Karl den stores rådgivare. När han 796 blev abbot i St. Martinklostret i Tours tog han initiativet till framställandet av ett antal bibelhandskrifter. Produktionen fortsatte även efter hans död långt in på 800-talet. Dessa bibelhandskrifter har en rad gemensamma drag både när det gäller det yttre och innehållet. De utgör en bestämd bibeltyp som kallas Alkuinbibel eller Toursbibel. Många är i en enda volym. Deras ägare var framför allt franska, italienska och engelska kloster.

Alkuinbibelns grundstruktur påminner starkt om Hieronymus bibel, men de deuterokanoniska böckerna utgör inte någon egen grupp. Daniel placeras dessutom vid slutet av Profeterna, och Job antingen efter Rut eller efter Profeterna (inte efter Pentateuken). Tolvprofetboken kommer efter de stora profeterna, inte före dem, och Ester följer inte efter Salomos vishet. Alkuinbibel har med vissa variationer följande struktur: Genesis - Rut, I-IV Kungaboken, Profeterna, de poetiska böckerna (Job, Psaltare, Ordspråksboken, Predikaren, Höga visan, Salomos vishet, Jesus Syraks vishet) och slutligen de historiska böckerna (I-II Krönikeboken, Esra-Nehemja, Ester, Tobit, Judit, och I-II Mackabeerboken).

De fyra evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes) inleder det Nya testamentet. De åtföljs av Apostlagärningarna och de s.k. katolska breven (Jakobs-, I-II Petrus-, I-III Johannes-samt Judasbrevet). Efter dem kommer Uppenbarelseboken, som även kan förekomma vid slutet av det Nya testamentet. Pauli brev kan antingen vara placerade före de katolska breven eller efter dem. Hebreerbrevet och det apokryfiska brevet till Laodiceerna står sist efter Pauli brev.

En ny typ av bibel, den s.k. universitets- eller parisbibeln, kom till i början av 1200-talet. Den stod under stark påverkan av Alkuinbibeln, men bibelböckerna blev ordnade delvis på ett annat sätt. Parisbibeln fick en mycket stor genomslagskraft och är basen för den latinska bibelns moderna form.

Codex Gigas följer i princip Alkuinbibelns struktur, utom I-IV Kungaboken (d.v.s. I-II Samuel- och I-II Kungaboken) som finns mellan Job och Psaltaren. Det är en avvikande och högst ovanlig placering. Handskriften omfattar även Baruk [f. 44rv], som inte ingår i Alkuinbibeln. Den är en del av Jeremiaboken och åtskild från denna endast med litet större utsmyckade initialer. För övrigt kommer Job [61v-64v] efter profeterna och Ester [110v-112r] efter Judit. I det Nya testamentet är Uppenbarelseboken [276r-277v] placerad efter de katolska breven.

Huvudstrukturen accentueras delvis med hjälp av helsidesinitialer. Då första bladet saknas, saknas även början till Genesis som troligen inleddes med en helsidesinitial för att markera starten till den första bibelgruppen - Pentateuken.

Nästa grupp, Profeterna, börjar med en dekorerad helsidesinitial till Josua. [f. 24r] Samuel- och Kungaböckerna har en ornamenterad helsidesinitial [f. 65r] och på det sättet utgör de en egen enhet. De poetiska och hagiografiska böckerna däremot saknar helsidesinitialer. Bland de nytestamentliga böckerna har varje evangeliebok helsidesinitialer. Matteus- [f. 254r] och Markusevangeliet [f. 258v] är dessutom prytt med guld.