156
BAHUS-LÄN. FJÄLBACKA.
versta spetsen af det ena berget steg up, der steg
ock det andra berget med sin öfversta del up,
och der det ena gick ned, der gick ock det
an-
dra
ned, eller bägge bergen voro allestädes midt
emot hvarandra proportionaliter i lika högd; när
man gick i hvalfvet under de stora stenar, som
suto up uti rämnan, så gaf det et starkt echo,
hvilket jag märkte, at det gjorde midt om
da-
gen,
då jag var der. I bergssidorna voro änds-
och tvärts rämnor eller så små springor, at man
knapt kunnat få en knifsudd deruti; berget
be-
stod
alt igenom icke af annat än en ljusgrå Quarts
blandad med en lika färgad spat, samt då och
då en svart skimmer; här och der i berget voro
dock stora flagor af en svart Mica; åt södre
si-
dan
af rämnan stötte Quartzen något på rödt;
jag gick och såg med flit efter, om jag icke
kun-
de
blifva varse någon Metall-rand, eller teken
dertil, i berget, men förgäfves; man ser altså
häraf, huru grundad de enfaldigas mening är,
som tro, at i alla stora berg skal vara en
myc-
kenhet
af Metall- och malm-arter. Här och der
silade sig vatnet igenom bergsspringorna. Fast
ute på backen deromkring var hel lugnt, så
blå-
ste
likväl tämmeligen i denne bergs-klåfvan.
Rämnan gick nästan uti en linea recta, men blef
på nordoste sidan omsider så smal och tätt ihop,
at man der svårligen kunnat komma fram. Jag
frågade af gamla män, om de viste, om och
när detta berg rämnat i tu? De svarade, at
de-
ras
mening vore, at det i början sutit tilhopa;
men tiden när det rämnat viste de icke.
Watnets förminskande i Wästerhafvet kan man
sluta af Gudmundsskäret, som är en hel liten klip-
pa
